Jagad för livet

”Är du gift med en psykopat?” – en bok som jag aldrig trodde att jag skulle behöva läsa. Jag trodde aldrig att jag överhuvudtaget skulle behöva ta reda på vad som kännetecknar en psykopat.

Nej, som tur är var jag aldrig gift med en psykopat, men tyvärr spenderade jag tre år med en, varav hälften handlade om att ta sig ut, en kamp som jag trodde skulle ta livet av mig. Den kampen vill jag skriva om, jag vill berätta för jag vill att folk, kvinnor, tjejer ska veta vilka män som finns där ute, och vad de är kapabla till. Jag vill skriva om det som hänt mig och det som fortfarande håller att hända.

När jag var 26 år träffade jag den här killen. Blev så förälskad, för han var perfekt! Omtänksam, snygg, omhändertagande och han lyssnade på varje ord jag sa. Han var så charmig, hans leende fick mig att smälta och han hade pengar och status! Han var hjälpsam och omtyckt av alla. En fullträff, minns jag att jag tänkte!

Han behandlade mig som en prinsessa, med dyra middagar, rosor, chokladaskar, presenter. Vad jag än behövde tog han hand om det. Själv hade jag en ganska hög position på ett stortföretag, och jag såg bra ut, även om det inte ska spela någon roll. Jag hade flyttat till en ny stad för det jobbet, medan min familj och vänner bodde två timmar därifrån. Varannan helg spenderade jag med dem, men inte så mycket mer. Och ett förhållande med en perfekt kille, det gjorde ju att jag inte saknade något eller någon!

De första månaderna hade vi det underbart. Visst, där fanns en släng av svartsjuka, men som så många andra tänkte jag att det bara vara positivt. Det visade att han brydde sig, eller hur?

Men ju längre tiden gick desto konstigare blev han. Svartsjukan visade sig mer och mer, han ringde 20-30 om dagen till mitt, frågade varför jag gick på toaletten så ofta när jag var på jobbet (ett kontorslandskap innebär ju att alla män ser när man går förbi för att komma till toaletterna), vilka möten jag hade och med vem, vad vi pratade om, om det var någon som ville prata om annat än jobb. Män på mitt jobb var ett hot, och jag fick konstant frågor om det var någon som stötte på mig osv. Frågorna när jag kom hem efter jobbet vad inte av typen ”Hur mår du älskling, är du trött?” utan ”Jag känner på mig att det är nåt som hänt, som du inte vågar berätta, vad är det?”. Han tryckte ner mig, kom med felaktiga påståenden om att jag varit i säng med mina kollegor t.ex.

Ju mer jag försökte lugna ner honom, förklara och berätta om hur mycket jag älskade honom, att det inte fanns någon annan i mitt liv, desto värre blev han. Konstanta bråk och hjärntvätt blev min vardag.

Varför lämnade jag inte honom redan då, efter ett halvår av det här? Det gjorde jag, försökte. Men efter varje bråk kom han tillbaka, full av ånger, grät, bad mig om förlåtelse, han skulle ändra på sig, att han aldrig skulle göra om det. Och jag trodde på det, antagligen för att jag redan där blivit så pass hjärntvättad.

Han ville vara med mig dygnet runt, han mådde bäst när jag var sjuk, för då var jag med honom, då fanns det inga ”hot”. Jag hade en egen lägenhet, men bodde mer och mer hos honom, då det var enklast så. Jag fick en mobiltelefon i födelsedagspresent, en värstingmodell! Problemet var att jag hatade mobiltelefoner som har en massa funktioner som jag inte visste hur man skulle använda, så jag tackade men sa att jag inte ville ha den. Men det kunde inte ens diskuteras, den här telefonen skulle jag bara ha. Jag upptäckte tre månader senare att det var en programvara installerad i telefonen, som möjliggjorde att han kunde läsa alla mina sms på nätet, och även sätta igång inspelning och lyssna på vad jag gjorde när jag var på jobbet, eller tog en fika, (vilket inte hände så ofta då jag inte orkade med alla frågor jag fick när jag kom hem).
Hemma hos mig hade han gömt en avlyssningsapparat under min soffa, och kunde lyssna på allt, ”för när jag var hemma kunde jag ju ringa till alla mina andra killar”. En GPS-tracker sattes fast under min bil, så han kunde följa var jag var. Det här upptäckte jag först efter flera månader.

Efter två år insåg jag att jag måste lämna det här, att det inte skulle bli bättre, men jag visste inte hur. Jag visste att det skulle bli ett helvete, jag visste att han skulle bli vansinnig, men jag samlade mod, tog mina saker, och stack. Och jag fick det värre än jag någonsin kunde tänka mig. Han stod utanför min dörr dygnet runt, han var utanför mitt kontor och väntade, han ringde, han grät han ångrade sig, han hotade att han skulle förstöra mitt liv, och ja, jag gick tillbaka till honom. Inte för att jag ville, inte för att jag älskade honom utan för att jag inte orkade kämpa emot.

Jag visste inte vad jag skulle göra, jag var totalt nedbruten, jag hade gått ner 15 kilo under det sista halvåret, jag hade inte ork att kämpa emot. Och självklart hade inget blivit bättre, tvärtom, gick jag emot honom så fick jag heta ful, fet. Åkte jag till mina föräldrar kom han dit, jag kunde inte göra någonting själv längre, han hämtade och lämnade mig på jobbet, min egen bil skulle jag inte köra. Jag åt lunch med honom, till slut hade jag inte kompisar längre. Under tiden försökte jag prata med honom, få honom att inse att vi inte hade något längre, men han brydde sig inte.

Jag försökte lämna honom flera gånger, men det blev värre och värre för varje gång och han började hota mig. Var jag inte hans, ja då skulle jag dö. Och jag gick tillbaka igen… Den snurran var jag inne i ett halvår. Det var det sjukaste jag varit med om. Jag satt fast med en människa som jag hatade, som jag föraktade, som jag helst av allt ville se död. Jag kunde inte ens titta på honom, men jag vågade inte lämna honom för jag var rädd. Han slog mig, han knuffade mig och jag visste, jag såg i hans ögon att han var kapabel till att göra mer. Men ju längre tiden gick desto mer insåg jag att jag måste dra mig ur, att jag måste fly det här om jag inte skulle bli helt sjuk. Och jag samlade kraft, så gott det gick, då jag på den tiden var så smal att jag såg anorektisk ut. Jag tog steget, jag sa att jag går och jag kommer aldrig tillbaka. Det här var ett och ett halvt år sedan.

Jag visste att jag skulle få ett helvete, men det blev ännu värre. Jag kan inte räkna upp alla telefonsamtal med hot, alla e-mail där jag fick läsa om hur både jag och min familj skulle dö. Det kom in ca. 50 om dagen. Han körde efter mig flera gånger, försökte preja mig av vägen, stod utanför min lägenhet, mitt jobb, förföljde mig.

Sen kom ett första ultimatum, att jag skulle flytta från staden jag bodde i, samma dag, eller så skulle det explodera i det huset. Det gjorde jag, jag flyttade till en annan stad, allt för att slippa. Jag slängde ner lite kläder och skor och drog iväg. När jag åkte hem för att hämta fler saker var mitt lås förstört, någon hade tryckt in lim, jag kunde inte komma in i min egen lägenhet! E-mail fulla med hot och hemska påståenden om mig och min familj kom minst 20-30 gånger om dagen. Och gör det fortfarande. Han skriver om hur mitt liv skall förstöras, jag ska förlora allt, jobb, pengar, vänner, och inte ha mat för dagen.

Snart började utpressningen. Om jag inte gav honom pengar skulle han göra det ena och det andra… Jag utsattes för kontokortsbedrägeri, en massa pengar var uttagna från mina konton, min bil hade ställts av, försäkringar sagts upp. Jag körde med en splitterny bil i fyra veckor, utan betald skatt, och utan någon försäkring. Då jag hade lämnat min lägenhet kunde han fritt plocka min post ur brevlådan, säga upp saker och ta brev som skickats ut till mig, och jag visste ingenting.

Jag befann mig i ett helvete, jag jobbade och vägrade visa något för någon, jag körde på samtidigt som jag inte visste vad som höll på att hända med mitt liv. Tyvärr är det så att folk kan komma väldigt långt med bara ett personnummer. Jag fick hela tiden sitta i telefon och polisanmäla, kolla mina försäkringar, bilar, kolla så att det inte var några lån tagna i mitt namn, och hela tiden var jag tvungen att kolla att ingen körde efter mig för att döda mig, köra ihjäl mig eller annat.

Polisen kunde inte hjälpa mig, då mycket av detta inte gick att bevisa. De SMS och samtal jag fick kom från ett kontantkort. Och e-mailen hade skickats från en hotmail på ett internetcafé, så det kom man ingenstans med. Alla visste och sa att det var solklart att det var han, men det gick inte att bevisa. Och även om det hade gått att göra det så skulle hans straff i bästa fall vara besöksförbud och dagsböter.
Jag lyckades få skyddad identitet, men inte fullt ut, för jag vägrade att säga upp mig från mitt jobb, lämna mitt liv och inte ha kontakt med min familj och mina vänner. För det var precis det han ville. Men ingen kunde längre missbruka mitt personnummer på det sättet han hade gjort, och min adress hålls hemlig. Det känns inte tryggt, men det känns lite bättre i alla fall.

Ett tag ville jag anmäla honom, även om han har hotat med att jag skulle dö i samma sekund om jag gick till polisen. Men polisen avrådde mig från att anmäla efter att jag visat e-mail och sms. De kunde inte garantera min säkerhet, så länge jag inte gick med på skyddad identitet. De sa att jag skulle hålla mig lugn och se till att inte svara honom. Det gör jag inte heller, jag har inte pratat med honom på över ett år.

Men e-posten slutar inte komma in, jag får hela tiden nya sjuka e-mail, med sjuka påståenden och prat om alla som ska hämnas, för det jag gjort honom och hans familj. Mitt namn finns på porrsidor på Internet, så skulle en arbetsgivare googla mig så skulle de få en chock. Visst, det är inte jag på bilderna, men jag tror inte att det spelar någon roll. Jag vet aldrig vad som väntar mig, jag vet aldrig vad jag kommer att vakna till. Och det jag gjort är att jag lämnat honom och ett sjukt, destruktivt förhållande. Det är mitt enda ”brott”.

Han visar tydliga tecken på ett psykopatbeteende, dvs. han är charmig och underbar, han är social, han är hjälpsam, han ger dig allt, han är världens underbaraste man. Men sedan börjar hjärntvätten, svartsjukan, nedtryckningen och påhoppen. Och det värsta av allt är att man inte vet var det ska sluta. Jag vill inte polisanmäla utan är tyst, och försöker stå ut. Tyvärr tror jag att det bara skulle bli värre av en polisanmälan, då det i nuläget inte ger mer än ett besöksförbud.

Var försiktiga med vem ni träffar och ser ni tendenser på något av ovanstående lämna, lämna, lämna! Fly för livet! Det är svårt, det är sjukt svårt. Jag förstår kvinnor som går tillbaka gång på gång, för det är lättare att göra det, det är lättare än att stå ut med den här terrorn som aldrig slutar.

Men lämna, man klarar det, jag lovar, har jag gjort det kan alla göra det. För ju längre man är kvar i ett sådant förhållande desto svagare blir man. Även när man tror att man är helt slut har man alltid mer att ge, man har alltid mer kraft och energi. Och man intalar sig själv att man kan vara kvar, man tror att det är lättare att vara kvar i det här sjuka, än att behöva ta den här kampen. Men kampen var värd det! Jag fick tillbaka mitt liv igen, jag är mitt gamla jag igen, jag skrattar, jag vet igen vad jag är värd. Det är värt det! Jag lovar!

Var rädda om er för den här världen är full av människor som är skadade för livet och kan göra vad som helst. Det har jag lärt mig den hårda vägen, låt det inte hända er. Och det här kan hända, detta är ingen film, det här händer på riktigt hur otroligt det än låter. Jag straffas för att jag lämnat honom!

Om jag via det här kan rädda en tjej från att hamna i samma helvete som jag, så är jag lycklig!

Tack!

”Tusen skäl”

Tillbaka