Änglarnas syster
av Anna Jörgensdotter

Efter succén med Pappa Pralin var förväntningarna stora på Jörgensdotter och hon gör oss inte besvikna. Tänkte jag till en början. Hon har ett vackert språk och beskriver träffsäkert den svenska gråa vardagen ur en tonårstjejs perspektiv. Och hon har verkligen hittat ilskan. Ilskan som finns i många unga. Över att inte få vara sig själv, eller över att inte få vara personlig över huvud taget. Inte få plats i världen.

Sonja vägrar att jämka på sig själv och vågar vara annorlunda, något som gör att världen startar en kamp för att osynliggöra henne. Neutralisera, passa in i ett fack. Det är en väldigt betungande läsning och får en att tänka tillbaka på sina egna skoldagar. De få ljusglimtar som finns är Sonjas pojkvän och Sonjas granne Katrina.

Katrina kommer från Albanien och utgör en parallellhistoria i boken. Tvärtom vad som antagligen är meningen så blir denna historia den mest intressanta. För i längden räcker inte ett perfekt språk för att hålla hela boken levande. Det blir lite för grått och till slut blir också ljusglimtarna svarta.

Ibland känns det som att boken är ett hopplock av en massa intressanta tankar som inte riktigt fäster i varandra. Det skulle förvåna mig mycket om den var självbiografisk, för den känns ibland mycket uppdiktad och ibland vinglig. Ett plus är dock det starka genusperspektivet och det tydliga porträttet av betongens Sverige i vår tid. Dessutom väcker den minnen ur det egna livet, där den som haft tur vet att änglar faktiskt finns.

(CD-soundtracket är inget att hänga i granen om man som Sonja är ett Cure-fan. Om man är alternativ popprinsessa däremot...)

Lina

Tillbaka