Ensam dam reser ensam
av Kerstin Thorvall
Ensam dam reser ensam är en bok om att rymma. Om att rymma ifrån verkligheten, inte med droger eller alkohol,
utan bokstavligen rymma. Om att resa ifrån verkligheten, om och om igen.
Vi får följa med huvudpersonen Lisa på hennes rymningar. Vi får följa med till bland annat Chile, under den tid Allende var i makten och ett försök att bygga en fredlig socialism pågick. Vi får, som ensam dam, följa med på en resa där ensam dam är lika med lovligt byte för varje gift och ogift man. Vi får uppleva vad som händer när pengarna tar slut och tröttheten tar över och den stora röda mannen träder in, han som så gärna hjälper till och endast tar ut en orgsam som betalning. Men vi får också vara med om passionerade förälskelser, förtroliga samtal, känslan av att inte behöva vara tacksam, känslan av att vara fri.
Till skillnad från bland annat Det mest Förbjudna och Oskuldens död är Ensam Dam Reser Ensam skriven i tredje person, vilket kan distansiera förhållandet mellan Lisa och läsaren. Men trots att denna bok inte riktigt går att jämföra med Det mest förbjudna har Kerstin Thorvall en beundrandsvärd förmåga att fånga detaljer, som det här med att kissa. Män får pissa på närmaste trottoar, medan Lisa sedan barnsben burit med sig ångesten inför att bli kissnödig. En ångest som i och för sig inte borde kallas detalj.
Kerstin Thorvall tillägnar herrarna sin bok. Jag vill tillägna detta försök till recension, som mer och mer börjar likna en kärleksförklaring, till Thorvall själv. Min förkärlek för Kerstin Thorvall kan tyckas vara snarast löjleväckande men det spelar ingen roll när eller hur hon skriver. Hon hugger mig hårt och träffar rakt in i hjärtat och kvar sitter jag, med ett hjärta som bultar en aning hårdare än innan. Hon lämnar spår. Hon tröstar. Hon fyller det tomrum som Jan Guillou och hans manslitteratur aldrig skulle klara, ens om han försökte.
Elin