Det mest förbjudna
av Kerstin Thorvall
Hela tiden finns det där, det mest förbjudna, det som mamma och Gud inte vill se
(men Gud ser allt). Hela tiden är det rädslorna, ångesten och besattheten som
styr. Ständigt finns den där, nödvändigheten i att göra det mest förbjudna. Det
där som hon inte får, inte är tillåten men som hon likt förbannat måste. Det är
en fråga om överlevnad.
Det är mycket som måste få plats, mycket som ska berättas. Det är kärleken till
pappan. Var det sexuellt? Hur ska hon kunna minnas allt? Men hon minns
hundvalpen som pappa lovade och hon minns hur mamma tog pappa ifrån henne. Hon
minns pappas armar, de har hon mött hos en och annan man som varit inne i henne.
Det är skammen att vara så obotligt kåt, så tillgänglig. Så gammal och kåt.
Det är lättnaden i att vara otrogen, att göra det man inte får. Att trotsa alla
krav på att vara en snäll och duktig flicka. Att bevisa för Gud, mamma och alla
andra att det blev visst inte som de hoppats. Det är känslan att vara sjuk av
kärlek, att gråta, skrika och få tårta av barnen som inte dömer.
Det mest förbjudna gavs ut 1976, alltså 24 år innan Jag minns alla mina älskare
och hur de brukade ta på mig. Boken blev 1976 års mest diskuterade roman. Jag
gissar att Freud vände sig i graven och säkert är Det mest förbjudna en
guldgruva för psykoanalytiker men boken har ett betydligt större värde, som de
många viktiga frågor Thorvall berör: Varför är det värre när en kvinna är
otrogen än när en man är det? Varför får en äldre man vara kåt men inte en äldre
kvinna? Och vad gör du när sexualdriften inte alls blev sådär lagom? (som de
hoppats på)
Jag tänker inte skriva “Läs!” för jag är bittert medveten om att folk tyvärr
läser det de vill. Jag tänker inte heller försöka beskriva med ord hur pass bra
eller dålig denna läsupplevelse är. Istället berättar jag, högst formellt, att
Det mest förbjudna är kvar under min hud. Det nästan sticker.
Elin