Den leende mördaren
-
Ett reportage om ondska i vår tid
av
Per Svensson
Det var avsnittet om Catrine da Costa som fick mig att öppna den här boken. Den
prostituerade tvåbarnsmamman som hittades styckad men aldrig fick upprättelse.
De läkare som av många ansågs för ”normala” för att kunna utföra ett sådant
brott. Men det är det som är poängen med den här boken, att ondska är normalt,
och det kan förklara både ett och annat samhällsfenomen - Lars Ausonius, Mattias
Flink, Clark Olofsson och inte minst grova sexualbrott.
Vem har inte gillat en massmördarfilm eller fascinerats av grova brott
löpsedlarna skrivit om? ”En och annan psykopat sitter aldrig fel i rutan”
skriver Per Svensson. Visst fascineras vi av våld och det onormala, även om vi
oftast stöter bort tankar på att det kan finnas i vår närhet.
”Men också inom ramarna för normaliteten utövar gränsövergångarna en lockelse
som möjligen i längden inte är helt och hållet... sund. Läder. Kedjor. Piskor.
Piercing. Lite S/M-rekvisita sätter piff på vardagslunken.” Jag sätter gränsen
efter piercing och lack-kläder, men jag går inte och fördömer andras gränser,
alla har sin egen.
Det är just det som är problemet. Var går gränsen mellan fantasi och verklighet?
Varför spenderar vi timmar framför underhållning som innehåller det vi anses
hata mest? ”Det är ju bara på lek, på låtsas, säger man. Fantasier. Men
fantasier är inte ofarliga, fantasier är inte oskyldiga. Fantasier har en
tendens att bli allt mindre fantastiska ju oftare de formuleras.”
Svensson berättar om det uppenbara, att fantasier har betydelse för
verkligheten. Sadistiska mördare har före och efter brottet onanerat till
fantasier som helt eller delvis stämmer överens med det brott de har begått.
”Fantasierna drabbas av förslitning och måste förstärkas, flyta ut i
verkligheten.” Och att pedofiler värmer upp framför barnporr är ju ingen nyhet.
Svensson gräver sig in i psyket på de personer som stått för de allra grövsta
brotten under 90-talets Sverige. Lasermannen som kalkylerade och planerade allt
från roulettspel till dödsskjutningar, Mattias Flink som den perfekte militären
som aldrig visade några känslor. Och detta har att göra med både kvinnligheten
och manligheten i vårt samhälle. Ausonius och Flink kan anses lida av
narcissistiska personlighetsstörningar, vilket är motsatsen till den kvinnliga
folksjukdomen anorexia.
Svensson citerar forskning kring anorexi som menar att det är ”en sadistisk
fantasimamma som uppfunnits för att kompensera för en total brist på omvårdnad
och också på makt”. För att få makt över sig själv tar anorektikern till magiskt
tänkande, vilket sedan utvecklas till ett beroende. Magiskt tänkande är inget
sjukt eller onormalt, vissa går bara ett steg längre och Svensson menar att det
är hela vårt samhälle som lider av narcissism och förvirring, inte enstaka
individer. Han berättar själv när han var liten och kände skuld för att han var
säker på att han repade bilar. Fast bilarna stod där orepade. Senare började han
träna friidrott och var upptagen med att prestera olika resultat på de olika
löpsträckorna.
Vem har inte använt magiskt tänkande?
Sen känns det som att jag ska skriva MEN de som styckmördade da Costa eller sköt
ihjäl människor på en öppen gata överdrev ju det hela, men det gjorde dom inte.
Det finns ingen förklaring till varför de gjorde det och inte heller någon
förklaring till varför andra inte gör det. Läkarna som ansetts ha styckat da
Costa hade inte begått några våldsbrott tidigare och inte heller Flink och
Ausonius. De hade bara varit extremt anpassningsbara och korrekta människor,
helt enligt föreskrifterna för hur mannen ska vara.
”Anorexia är en folksjukdom och ett sätt att manifestera kontroll” skriver
Svensson. ”Att aldrig vara spontan, att aldrig ha roligt. Likheten är slående
med den narcissistiske unge våldsmannen och båda är samtidens skuggor och
spegelbilder.” Båda pendlar mellan mindrevärdeskänslor och känslor av
överlägsenhet, är sjukligt sårbara och rädd för kritik, reagerar med
aggressivitet, undviker känslomässig närhet, använder ritualer och ser allt i
svartvitt. ”De lyckligaste ögonblicken är de tanklösa, de tomma.”
Lina