Zebraflickan
av Sofia Åkerman

En liten flicka kan besegra ett monster, bara någon hjälper henne att slipa ett svärd att slåss med, skriver Sofia Åkerman. Och det är nog vad det till stor del handlar om, ett slipat svärd. Något att slåss med.
Nog har vi alla någon gång haft ett monster att besegra, men vissa monster ter sig större och mer skräckinjagande än andra. Sofia har ett stort monster att slåss mot. Och hon slåss! Visst gör hon! Men vägen tills hon får kraft att slipa svärdet är lång. Vi får följa med. I samma stund som vi öppnar boken har vi klivit på ett tåg som tar oss med på en resa, full av blod, ångest och en rejäl dos verklighet.

Inte behöver vi leta värst mycket mellan raderna. Nej, det mesta finns redan där. Under en stråkastare står Sofia Åkerman avklädd inför läsaren. Vi kan se hennes sår på armarna, vi kan se sprutan i ändtarmen och osäkerheten. Vi kan hitta spyorna hon gömt i burkar under sängen. Inför oss är hon naken. Vi kan finna varenda liten brist, varenda liten skavank. Vi kan välja att fördöma, vi kan försöka att förneka men vad vi än väljer att göra så finns problemet hela tiden där.

Zebrafickan är en självbiografisk berättelse om 18-åriga Sofia, vars monster håller på att äta upp henne inifrån. För Sofia, och många andra flickor, är svältandet och självskadandet vardagsmat. Sofia Åkerman synliggör det självskadande beteendet och med sin poetiska och melankoliska röst berättar hon om rädslan för att bli frisk, för att bli osynlig, bortglömd. Hon berättar om psykiatrin, om stressad vårdpersonal och om hur hjälpen för självskadande flickor inte riktigt finns där. Trots att problemet bara växer.

Visst är hon talangfull, Sofia Åkerman. Hon har rest sig upp från helvetet och lyckats skriva ner sina innersta tankar. Hon har modet att blotta sig. Men jag vill inte kalla henne duktig, det skulle vara att förminska henne. Hon har klättrat upp från den djupaste botten och ställt sig rakryggad på två ben. Att kalla det duktig vore att ge henne en klapp på huvudet, när det hon ska ha är en stort jävla tack. För jag är rätt övertygad om att denna bok inger, om så bara en smula, hopp för de zebraflickor som står med ett oslipat svärd i handen och lyssnar på rösten hos barnpsyks växel. Ni vet, den där rösten som igår, idag och imorgon säger att kön är för lång.

Elin
 

Tillbaka